Sitter här i min ensamhet och lyssnar på takida och känner mig nostalgisk.

Jag var 14-15 år när jag började lyssna på dom. Alltså låångt innan dom blev speciellt kända. Jag vet inte hur många gånger jag har sett dom på små scener, krogar och folkets hus.

Jag kommer ihåg på stadsfesten i Kramfors 2006, vi hade precis tagit studenten och livet lekte. Takida hade precis släppt sin första "riktiga" skiva, Make you breathe, och dom spelade nu på stora scenen. Jag och Emilie stod längst fram och sjöng med i varje låt. Och när dom kommer till reason to cry så lägger han sig ner. Så han ligger där på scen och sjunger hela låten. Helt jävla underbart.

Det finns så många av deras gamla låtar som är värda att nämnas, Old, Score, Tear It Up, Give Into Me (Ridin´ High Version), No Reason Why, Settle Down, A Point Of View, Killed By Train, och för att inte glömma deras, i mina ögon (öron?) största låt någonsin, Jaded. Eller Broken som den hette på den tiden.



Det finns så många minnen till deras musik. Människor man känt. Tårar man gårtit och skratt man skrattat. Även om jag inte lyssnar på dom så mycket nuförtiden så har dom en speciell plats i mitt musikhjärta.

Det ska bli så himla roligt att se dom igen på fredag, deras första spelning på turnén. Kan inte bli annat än magiskt. Och jag hoppas verkligen att dom spela mycket gamla låtar, för oss som visste vilka dom va innan Curly sue.


Settle Down

Don't Reach Out

Score

Falling Down